onsdag 10 oktober 2007

Heltidsfrustration



I morse fick jag ett mail från en god vän som har tre små barn som hon har möjlighet att vara hemma med på heltid tack vare en hårt arbetande make som drar in försörjningen. Hon vill verkligen vara hemma med barnen och är så glad att hon kan vara det. Hon tycker att det är bäst för hennes barn.

Senare på dagen pratade jag med en annan vän, som inte har några barn och jag uttryckte min frustration över att jag just nu är mer eller mindre tvungen att jobba heltid men att jag skulle vilja jobba deltid. Jag funderar en hel del över det här och har verkligen inte lätt att acceptera att barnen är nån annanstans än jag under så många av dygnets timmar.

Jag tycker inte alls att förskola är något dåligt, tvärtom har det varit utvecklande och positivt för mina barn på många sätt att vara där. Men så många timmar som heltidsjobb innebär...nej! Det känns helt fel!

Min barnlösa vän argumenterade hårt emot mig och det var nog nyttigt, jag har nämligen inte hört så många säga att förskola är bättre än hemmet, även om många tycker att det är helt OK att ha sina barn där många timmar om dagen och inte reflekterar så mycket över det. Det var intressant att höra argument emot att vara hemma eller att jobba deltid. Barn är ett val och har man betänkligheter efter att man skaffat dem, ska detta inte bekostas av samhället, är hennes åsikt. Jag vet inte heller om nånting ska finansieras av skattepengar och jag är verkligen inte insatt i hela vårdnadsbidrags-debatten och för- och nackdelar men förskolan finansieras ju till stor del av skattemedel, så en möjlighet att jobba deltid och få någon kompensation för att man tar hand om barnen själv upp till heltid skulle ju iaf i mitt fall (enastående med tre barn) göra en skillnad. Så personalfattiga som dagens förskole- och fritidsverksamheter är, är jag inte jättetrygg med att barnen har det tillräckligt bra under många långa eftermiddagstimmar.

Jag vet inte hur man ska lösa det men eftersom utmattningsproblem är en samhällsangelägenhet, och att detta har en koppling till upplevelser av stress och otillräcklighet, tycker jag det vore vettigt att utverka sätt att möjliggöra kortare arbetsdagar under vissa betingelser.

På bilden är förresten min mormorsfilt i ull, som ligger på vår soffa.

13 kommentarer:

Maria sa...

Godmorgon! Förstår verkligen din frustration. Om jag vore ensam med barnen skulle jag också behöva arbeta heltid (förmodligen) för att få tillvaron att gå runt och jag skulle inte må bra av det. Jag vill verkligen vara med mina barn och trivs jättebra med att vara hemma. Jag arbetade heltid ett år innan min tredje föddes och det var jobbigt att känna att man knappt hann träffa sina barn. Stressigt också att bara hinna hem, vrålhungriga barn, snabb mat och sedan nästan läggdags med en gång...Så jag förstår att det inte känns riktigt bra.
Jag har nu förmånen att arbeta hemma och det gör jag och har lilla tjejen hemma och de stora kommer hem efter skolan. De äldre vill gärna gå på fritids dock, men det har vi inte råd att låta dem göra eftersom jag inte drar in så mycket pengar.
En av orsakerna till att jag vill (och är glad att jag kan) vara hemma nu när de är små är väckarklockan jag fick när min syster dog alldeles för ung. Tänk om jag inte heller lever sedan, då vill jag investera tid i mina barn nu.
Apropå din fråga om mina morgontidiga inlägg så är dte så att mina barn sover på morgnarna men jag vaknar ofta av mig själv. Min kropp är egentligen trött men min hjärna är jobbigt pigg och full av idéer!

Lotten sa...

Ja, du det är ett dilemma. Ständig kamp mot klockan och samvetet.... Nu har jag ju "turen" att kunna välja att arbeta natt men de som inte har den möjligheten har det inte lätt!

När mitt första barn var liten, 8-9 mån, turades en arbetskompis och jag om att passa varandras barn medan den andre jobbade. Ibland kan man hitta lite kluriga lösningar...;-)

Hoppas att ni finner en bra lösning som passar just er familj! Kram på dig! Lotten.

Skatan sa...

Mycket intressant inlägg som ger upphov till många tankar. Jag hoppas du finner en lösning som passar er fyra bättre än dagens dito.

Ha en fin dag.

essko sa...

Tack alla tre för bra feedback, intressant att läsa om hur andra gjort och hur andra tänker. Jag skulle klara oss ekonomiskt på mindre inkomst men måste jobba heltid på just det här jobbet ett år först...har dock kunnat flexa lite till vår fördel flera dagar den här månaden, har ingen stämpelklocka iallafall (man får vara glad för det lilla):)

Moster Mjölgumpa sa...

Visst kan det väl vara bra på förskolan, men är det meningen att barn ska tillbringa större delen av sin vakna tid med andra vuxna istället för med föräldrarna. Det tycker inte jag iallafall.
Själv är jag i upplösningstillstånd för tillfället. De vill införa tvåskift på mitt arbete. Vilket skulle innebära att jag under eftermiddagsveckan skulle lämna ungarna i skolan kl.8 på måndagsmorgonen sedan skulle pappan hämta dem kl.14 efter skolan på torsdagen. Resten av tiden får de vandra mellan skola, fritids och nattis. 3,5 dygn på en instituion! Ska jag söka fosterfamilj eller?????

Anonym sa...

Intressant debatt. Just nu har vi barnen 25h/vecka och ibland känns det som att de missar vissa roliga moment som storsjung och annat pedagogiskt. Jag jobbar skift + helger och maken är pappaledig 50%. Vissa veckor skulle vi kunna ha barnen på föris bara en dag. Det känns inte heller bra - vi vill inte att de ska komma åt sidan i barngruppen och lileman är ju precis inskolad. Å andra sidan känns det konstigt att lämna dem där om det så bara är för fem timmar då man själv är ledig från jobbet. man får nog bara göra så gott man kan och hoppas att det är det bästa för barnen.

Anonym sa...

Det är såna som du som ska ha fanfarer och tårta och jubel!!!
Inte Ola Skinarmo!
Dina tankar är precis det jag funderade på också idag i mitt inlägg. Det är SÅ underskattat att slita livet ur sig för sin familj. Göran Persson sa till och med en gång att småbarnsföräldrarna är improduktiva för samhället. Va???
Det är ju alla de som skaffar barn som är PRODUKTIVA!
Jag vet inte vad som är bäst, dagis eller hemma. Det ena utesluter inte det andra. Det som är sorgligt är att de flesta tvingas att göra samma sak. Det finns knappt några valmöjligheter. Jag har haft ynnesten att ha kunnat jobba hemifrån. Jag ser det som en ynnest. Jag tycker att i den bästa av världar skulle samhället se vinsterna i att barn får vara hemma sina första år. Det är en vinst för samhället i längden. Däremot HUR det ska finansierars vet jag inte. Jag tror dock att detta institutionaliserade liv som vi kastar in ungarna i från tidig ålder inte alltid är det bästa...Inte när de är så små!
Och föräldrarna får slita ihjäl sig! Nej, småbarnsföräldrar, alla föräldrar med barn hemma borde ha en slags överstatus! Förmåner! Mer guld till barnfamiljerna!!! Sådetså!!!

hus och torp sa...

Visst är det så att man har aldrig så mycket åsikter om barn och hur livet med barn bör vara, som innan man har några egna? Sedan när man väl har fått egna är världen inte lika enkel och svart-vit längre.

Tingeltangel sa...

Kloka ord. Du beskriver ett dilemma som jag tror alla med barn brottas med. Man vill så mycket och så väl men det är lätt att känna sig otillräcklig både på arbetet och i familjen.

...och snart Stockholm sa...

Jag har varit hemmafru sen vi kom till UK för drygt ett år sen. Det var ekonomiskt möjligt för oss och vi tyckte det var viktigt att en av oss kunde supporta barnen till hundra 100% i det nya landet. Det är en stor omställning att flytta utomlands. Dottern och sonen går i skolan nu och jag har således många timmar själv i hemmet (som jag försöker använda på ett smart sätt). Det fantastiska, det som jag nog aldrig kommer att uppleva igen efter att vi flyttat tillbaka till Sverige, det är att jag har sån energi när jag hämtar barnen i skolan. Jag har lust och kraft att se dem, lyssna på dem, vara med dem, att vara närvarande. Helt underbart. Får spara denna tid i mitt hjärta. När vi kommer till Sverige ska jag jobba igen som de flesta andra.

...och snart Stockholm sa...

Essko, glömde säga att jag har frågat om det där med smacking, du vet. Kommer nog ett inlägg om det så småningom.

I Veras hus sa...

Ibland har man inget val,så är det bara,men man får göra det bästa av situationen.Om man ska gå runt och tänka att det vore bättre på ett annat sätt,så blir det ju inte bättre heller med det man har.Svårt är det med balansen familj,barn,hem & jobb.
Har haft förmånen att vara hemma med mina äldsta tills de började på 6-års,de gick på lekis mellan 3-5 år,jag jobbade lite udda tider,men var alltid hemma under dagtid.Lilla W trivs väldigt bra på dagis och han är där mellan 8-15/16 tiden.Vi jobbar båda heltid(började med det i januari i år)och det är annorlunda och man har MKT mindre tid,men varje dag lär jag mig att prioritera,det är en process för mig,men löneskillnaden är så enorm från 100% till 75% tex,så den är inte värd den "lilla" tiden som jag sparar.
Oj,vad långt det blev,men jag vill nog mest säga att inget är rätt & fel och att den som inte har barn har ofta väldigt starka åsikter som man kanske inte ska lägga alltför stor vikt vid.
Kram på dig och för det du gör!

Anonym sa...

Jag reagerade precis som persilja ovan när din barnlösa kompis uttryckte sina åsikter om att ligga samhället till last. Va fan?! Om inga fler barn föddes hädanefter för att folk inte ska ligga samhället "till last" så kan hon hälsa hem när hon blir äldre. Ingen pension, ingen äldrevård och... surprise surprise, inget fungerande samhälle över huvud taget. Hela vår existens (och vårt nuvarande och tidigare samhällsbyggande med för den delen) bygger på den enkla idén att vi reproducerar oss. Om hon inte vill delta i det är det helt okej, men att skapa ett barnfientligt samhälle är att bita sig själv i den ekonomiska svansen, om man nu ska uttrycka sig i strikt samhällsekonomiska metaforer.