


Lördagmorgon efter Lattjo kör två av barnen lite PS2-spel. Mamman mutar bort dem från kontrollerna för att de ska ägna sig åt lite Riktig Lek istället...motvilligt gör de henne till viljes och plockar lite planlöst med Legot. Men så efter en stund har vi värsta Beyblade-tävlingen på parketten! Mamman är nöjd.
Mamman har börjat jobba heltid och ska så göra under ett år. Det är ur familjesynpunkt inte bra. När träffar man sina barn, om man jobbar heltid? Inte ofta, kan jag intyga efter ett par veckor med den nya ordningen. Nya chefen är jättebra och inspirerande på alla vis, men ett minus har han: han gillar Idol, och vill gärna diskutera senaste programmen. Jag som tycker programmet är fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt, får försöka hålla mig till diplomatiska formuleringar för att kunna framföra min ärliga åsikt, vilken är att ungdomar (och barn, för det finns faktiskt de som låter sina BARN se på Idol) behöver något helt annat som förebild (för jag hör till dem som anser att ungdomar behöver förebilder) än tre personer som beter sig som de tre i juryn gör. Jag tycker att barn och ungdomar behöver lära sig empati, öppenhet och inte minst vänlighet. Hur ska vi få ett fungerande samhälle om de där tre utgör modellen för "vuxna människor" för merparten av svenska tonåringar?
Motvikt, tack!!