lördag 15 september 2007

Lördagsmorgon




Lördagmorgon efter Lattjo kör två av barnen lite PS2-spel. Mamman mutar bort dem från kontrollerna för att de ska ägna sig åt lite Riktig Lek istället...motvilligt gör de henne till viljes och plockar lite planlöst med Legot. Men så efter en stund har vi värsta Beyblade-tävlingen på parketten! Mamman är nöjd.

Mamman har börjat jobba heltid och ska så göra under ett år. Det är ur familjesynpunkt inte bra. När träffar man sina barn, om man jobbar heltid? Inte ofta, kan jag intyga efter ett par veckor med den nya ordningen. Nya chefen är jättebra och inspirerande på alla vis, men ett minus har han: han gillar Idol, och vill gärna diskutera senaste programmen. Jag som tycker programmet är fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt, får försöka hålla mig till diplomatiska formuleringar för att kunna framföra min ärliga åsikt, vilken är att ungdomar (och barn, för det finns faktiskt de som låter sina BARN se på Idol) behöver något helt annat som förebild (för jag hör till dem som anser att ungdomar behöver förebilder) än tre personer som beter sig som de tre i juryn gör. Jag tycker att barn och ungdomar behöver lära sig empati, öppenhet och inte minst vänlighet. Hur ska vi få ett fungerande samhälle om de där tre utgör modellen för "vuxna människor" för merparten av svenska tonåringar?

Motvikt, tack!!

2 kommentarer:

Maria-Jag blommar sa...

Bra tankar om IDOL, dock har jag själv hamnat i IDolträsket ändå...men tycker att det är jättejobbigt nu i början när de är riktigt dumma med människor...bättre sedan när de som är där för att verkligen bli idoler som sjunger, då är de mer konstruktiva i sina åsikter. Men det är med blandade känslor som jag ser på det. Det är svårt med TV och barn. Jag har länge länge stått emot skitprogram som tex Pokemon, Winx, Witch, trollz (vet ej om innehållet är ok, men jag tycker att kvalitén är kass) men får kämpa och kämpa mer och mer ju större barnen är och mot argument som att alla andra får se blablabla. Det är inte lätt att vara förälder...men kanske att de förstår när de blir stora varför man tycker som man tycker nu...men en kamp är det!!

essko sa...

Ja, jag håller med om att det är en kamp. Jag har kämpat för att iallafall skjuta upp Pokémon-start, och det gick till 6 resp 7 års ålder...jag gillar varken kvalitet eller innehåll, tycker det är våldsförhärligande, men att förbjuda får ju inte heller så god effekt. Man får försöka erbjuda många bra alternativ och inte tillåta att de tittar mer än begränsade stunder, är min inställlning just nu. Inställningen kan nog iofs komma att ändras, det är en utmaning det här med föräldraskap;)

Tack för dina reflektioner!